Skälet var och är enkla egentligen då vårt första och största uppdrag är att rädda liv. Räddar vi liv med rökdykning? Ja ibland. Räddar vi liv med stege/stegar? Ja ofta, Räddar vi liv med IVPA? Väldigt ofta.
(Sen får den medicinska expertisen säga vad de vill för de behöver vetenskaplighet eller beprövad erfarenhet innan de vågar. Vi vågade och vågar.)
Vi var i detta redan under -80 talet och då handlade det mest om att tillse att det fanns ett avtal mellan kommunen och landstinget som reglerade vad, hur, när och av vilka. Detta ansågs då vara medicinska uppgifter, rakt igenom, och delegationen, rätten att utföra ett IVPA-larm var en personlig skriftlig överenskommelse mellan landstingets doktor och kommunens brandman men alltså som enskild individ. Detta gjorde hela uppdraget frivilligt för anser man sig inte klara detta eller inte vill av andra skäl så kan man inte och läkaren vill absolut inte att man gör detta. Läkaren delegerar ju ett ansvar och blir det fel är det även han/hon som rent juridiskt kan komma att utdömas ansvar.
2005 kom en ny läkemedelsföreskrift från Socialstyrelsen där det slås fast att syrgas är ett läkemedel. För att få ge läkemedel måste man lägst vara sjuksköterska eller ha en delegation i vissa fall. Syrgas till Räddningstjänsten är ett sånt. En delegerande läkare måste alltså stå bakom och delegationen är personlig och då gäller det som står ovan. För syrgas klockrent men även annat men det varierar tyvärr för viktigt att veta är att defibrillator, dvs. deffen, anses av Socialstyrelsen vara ett tekniskt hjälpmedel och då inte behöver delegeras av läkare utan här är istället genomförd utbildning kraven mer.
Deffarna idag är så säkra att man inte kan göra fel och gör man fel händer inget, är grundtanken. (Vi har deffar på varuhus, affärer, flygplatser, hamnar som egenskydd vid större arbetsplatser mm och mm. Helt egentligen oreglerat.)
Räddningstjänsten då och deffar och här ser det lite olika ut då de flesta har detta fortfarande på delegation av ambulansorganisationens läkare, andra av en distriktsdoktor, tredje av företagets och några inga delegeringar alls. Utbildningen ja och oftast med hjälp av ambulansens instruktörer men sen, ok.
Alla lekmannauppgifter kan man göra och utan delegation inkluderande deff men om syrgasen kommer in i bilden, måste det finnas en delegation från en läkare.
Nästa fråga är, bör man, utan delegation eller uppdrag och tillsyn av en läkare eller annan medicinskt ansvarig, och här tycker vi och undertecknad nej.
Återigen så handlar det om ansvar och att vara rätt utbildad för det man gör. Att få detta via avtal, arbetsinstruktioner med möjlighet till kontinuitet och kunna fråga och få en medicinsk återkoppling och respons på det man gjort. Vidare blir våra blåljuskollegor vid ambulansen ofta våra blåljuskamrater och vi vinner en naturlig synergi och samverkan med ”medicinen”.
Apropå kamrater så hur tar allmänheten emot detta och får räddningstjänsten uppskattning? Svaret är självklart och för att citera en brandman som jobbat i drygt 30 år; jag har aldrig fått så mycket tillbaka, dagens ros och tårtor under alla mina tidigare år som jag fått det sista året efter vi börjat med IVPA.
Allmänheten, tredje man, våra uppdragsgivare, de vi värnar, har de betydelse i detta? Dum fråga kanske om man direkt läser den rakt av för det är ju för dem vi har en räddningstjänst och IVPA men den är mer ställd utifrån vilka förväntningar de har och vilket förtroende de anser att vi ger. I alla tidigare undersökningar så ligger brandmän i topp i förtroendeundersökningar.
Politiker brukar hamna lägst. Vi ligger inte i topp utan anledning för frågar man mer och varför så visar det sig att vi representerar hjälp åt alla oavsett fattig/rik, när som helst och hur som helst och i ett ofta farligt arbete, för dom. För dom.
Om allmänheten, dom, tex. via media och kanske uppbackad av en ivrig räddningsledning och dess politiker, får denna fråga vinklad för sig som att vi inte vill beroende ”bara på ersättningar” har vi i regel problem. Med förtroendet.
Vi har ett antal exempel på just detta där medias kommentarsrutor varit fyllda av debattlystna efter vinklade artiklar. Klart vi också ska ha betalt för det arbete vi gör, för den utbildning och kompetens man tillskansar sig, det utökade ansvar man får, de olägenheter fler och mer arbetsuppgifter ger och ge nått exempel där arbetsmarknaden inte fungerar så? Men det menar jag att frågan kan bli känslig och man bör vara medveten det men vi utför ett arbete även om det i delar kan vara och uppfattas som ett ”kall”.
I RIB-07 framgår att under § 4 Allmänna åligganden att Arbetstagare är skyldig:
att fullgöra samtliga arbetsuppgifter som ligger inom räddningstjänstens kompetensområde samt i övrigt fullgöra de arbetsuppgifter som stadgas i instruktion för räddningsstyrkan eller som i enlighet härmed anvisas av befäl.
Det som menas med räddningstjänst framgår av Lag om skydd mot olyckor (2003:778) 1 kap § 2. Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön."
Personalen skall naturligtvis inte vid varje tillfälle fundera om uppdraget är räddningstjänst eller inte då gränsdragningen ibland kan vara diffus. Man genomför insatsen och funderar sen. Vad som däremot är klart är, att om vissa arbetsuppgifter inte är räddningstjänst och ålagts kåren skall dessa regleras i särskild överenskommelse.
Första att satsen i avtalstexten, betyder inte att arbetsgivaren ensidigt kan bestämma vilka uppgifter som brandmännen är skyldig att utföra eller att samtliga måste kunna göra allt. Uppgifter utöver räddningstjänst måste först förhandlas och regleras i en särskild överenskommelse och det gör man när man ”stadgar instruktionen”.
När man kommer överens om sådana uppgifter måste man också ta hänsyn till huvudarbetsgivaren, om det gäller deltiden, så det inte innebär att brandmannen måste sluta i räddningstjänsten pga att belastningen blir för stor. Principen gäller ju annars i stort även för heltidsbrandmannen och dess avtalsområde och då hamnar vi i nästa frågeställning från många av våra medlemmar. Om man inför och vi vägrar är då detta en sk. arbetsvägran?
IVPA är en sådan arbetsuppgift som vi stödjer men, efter frivilligt åtagande, stadgad instruktion enligt ovan om det inte framgår redan i anställningsavtalen/et. Ordning och reda alltså. Är man nyanställd kan det redan i anställningsavtalet framgå att IVPA ingår som arbetsuppgift och då gäller det. (Håll uppsikt över detta, också, alltså.)
Om man bara kör på och inte förhandlar i sedvanlig ordning anser vi att det omöjligen kan klassas som en arbetsvägran och om, så kommer vi ta den fajten ända in i kaklet. Finns det avtal mellan huvudmännen, instruktioner etc. och förhandling är genomförd är frågan en annan. Den går oavsett inte att besvara generellt och vi måste oftast titta på själva ärendet.
Likväl som anställningar ger en rättigheter så har man också skyldigheter och det viktiga är att man har det i minnet när man försöker granska ett ärende. För att få bör man ge och det kan hända och händer alltså att vi säger; lägg ner, gör om, tänk så här istället och vi tror det kan kosta mer än det smakar därför att..till våra egna.
Våra bedömningar gör vi utifrån ett slags ”vetenskap och beprövad erfarenhet” där vetenskapen står för de prejudicerande domarna och vi har många verktyg för just detta men åter och till sist i just detta; ofta måste det enskilda ärendet genomlysas för att vi ska kunna säga ja eller nej om just arbetsvägran-begreppet och skalan är där diffus och lång mellan ett solklart ja eller nej.
Vi vill inte och nu kommer de och ska pracka på oss utbildning..kan man vägra den då eller blir det en arbetsvägran? Troligtvis är svaret ..ja, till en eventuell vägran. Vad är skillnaden mellan en IVPA-utbildning och en sjukvårdsutbildning som man behöver i räddningsarbetet för att kunna ta hand om skadade människor, drabbade kollegor om det inte särskilt framgår att detta bara är för IVPA?
I portalparagraferna för själva yrket ingår begreppet ”rädda liv” och hur gör man det utan kunskap om hur? Är ni med i tänket så förstår ni svårigheterna så fortsätter vi;
För..sen beror det lite på vad ni gör och vilka åtaganden det är. Om syrgas är inblandad tex är det något som måste delegeras av läkare, per personnummer. Dvs den är personlig och det är ömsesidigt mellan läkaren och den som får delegationen. Man kan alltså säga ifrån om man inte vill och då faller ju lämpligheten i att delta. Enligt Socialstyrelsens bestämmelser.
Detta är alltså inte alls så lätt utan det finns en hel del att ta hänsyn till. Enklast gör AG det med samverkan i god ton med lokal part och gör en paketlösning där allt ingår. Vid vilka kriterier skall ett IVPA-larm dras på stationen och detta skall framgå i instruktionen som hämtat detta från avtalet mot landstinget. I många avtal finns en tidsgräns ofta 20 minuter tills ambulansen kan vara på plats och även vid vilka tillstånd. Vad innebär det i ökad belastning och hur har ni det idag?
Vidare framgår i huvudavtalet mellan kommun och landsting vilken ersättning som reglerar detta mellan huvudmännen och om det finns en ersättning över huvud taget till kommunen. Det är lite olika i Sverige tyvärr men generellt har kommunen täckning eller näst intill och min uppfattning är att om man inte har det, då ska man nog inte heller syssla med detta från kommunalt håll eller så har man gjort en osedvanligt dålig förhandling.
Ansvaret för sjukvård, egentligen oavsett vem som utför den, ligger på sjukvårdshuvudmannen och detta är en hjälp till dem att klara sitt uppdrag eller att göra det på ett bättre sätt. Vem borde då stå för kostnaderna, egentligen och går landstinget omkull om de lägger 30-40-50 000 kronor/året till de som utför detta och har förhandlaren, ofta räddningschefen, tagit med det i beaktande? Vad innebär det om kommunen inte åtar sig? Måste man inrätta en till ambulans och vad kostar då den? ( 5-5,5 miljoner/år för en dygnet runt bemannad)
Visst det finns undantag och kommuner som vill ha ett högre skydd än vad som landstinget då kan och orkar bära men det får inte ske med ett slags ideellt arbete och medföljande dåliga rutiner i ett oreglerat, ofinansierat vilda-västern-tänk där kommunen tar över o-finasierade arbetsuppgifter. Synligt eller osynligt, för egentligen får man inte detta enligt Kommunallagen. Heller. En kommun får inte ”sponsra” en annan kommun förenklat uttryckt och det heter, inte landsting utan landstings-kommun.
BRF organiserar stationer där de har långt över 1000 talet larm och stationer där de har mindre än 30 larm om året. Stationer där IVPA idag utgör 85-90% av larmen och stationer där de larmen är försumbara det är alltså svårt att generalisera men tänk på: Arbetsmiljökonsekvenser, belastning/statistik, ansvar, psykiskt omhändertagande och stöd vid ev påverkan för personalen, hot/våld, arbetsrutiner/instruktioner, utrustning/kläder, antal som åker på larmet, instruktion för andra larm och prioriteringsordning, samverkansvägar med ordinarie huvudman för deltiden, uppföljning, utbildning före införandet och vad sker sen då och.. ersättningsnivåer.
Även om detta är ett samhällsskydd och ett engagemang som vi och utförarna ”brinner för” så är det ett arbete, på en arbetsplats i en anställning. Anställningen är reglerad i sedvanlig ordning som andra anställningar. Deltidsbrandmän lyder under ett kollektivavtal och är organiserade i fackförbund. Att nyttja engagemanget i tron att ”man bara kan införa”, att hota med allmänheten syn på saken eller annat i samma anda är bara dumt och får till följd att BRF måste visa centralt att vi är ett starkt fackförbund. Vi visar hellre bara vår kvalitativa sida och i samverkan och samarbete.
Lokala lösningar och i god samverkan och kanske med stöd centralt är alltså det bästa, även här. Gör då gärna en helhetslösning, ett paket, där allt ingår och utvärdera detta tex i sedvanlig lokal avtalsuppdatering i perioder som kanske det centrala avtalet anger. Om inget speciellt dyker upp under tiden fram till det datumet. Ni får kontinuitet och det ”glöms” inte bort.
Vilka nivåer kan man anföra och om det tänker jag inte skriva en enda rad då många läser detta och jag slutar aldrig förvåna mig vad snabbt även ”internt material” kan komma ut, men, det varierar mycket i landet och här är det ju en förhandling där ni själva lite känner vad era gränser går.
Naturligtvis underlättas detta om er motpart, förhandlare, räddningschef i sin tur haft en bra överenskommelse med landstinget och här tycker jag han/hon har ett STORT ansvar.
Jag stannar där i ett redan för långt brev men det är många frågor och förhoppningsvis stillades någon. Vidare så har undertecknad varit den landstingsmotpart som kommuner skrev sina IVPA-avtal mot tidigare.
För arbetsgivarsidan, och har alltså arbetat med dessa frågor sedan 80-talet för både kommun, landsting och för arbetsgivare och fack. Ett exempel på ett avtal mellan landsting och kommun gällande IVPA finns som kopia efter denna text så en viss erfarenhet har Brandmännens Riksförbund i och om detta om ni har mer frågor. Tittar ni i min blogg finns även inlägg där om detta för ”självstudier”. //
Peter Bergh, Vice Förbundsordförande/Förhandlingschef BRF
Exempel på; Överenskommelse om transport i terräng samt Sjukvårdslarm/IVPA mellan landsting/kommun
1. Allmänt
Mellan Gävleborgs läns landsting, nedan kallat landstinget, och Gävleborgs kommuner och dess räddningstjänst samt Räddningstjänstförbund, nedan kallad räddningstjänsten, har följande överenskommelse tecknats om transport i terräng samt IVPA/sjukvårdslarm.
2. Bakgrund
Räddningstjänst och ambulanssjukvård samverkar vid olika typer av olycksfall som kräver gemensamma insatser för att rädda liv, minska lidande, lindra och begränsa skador. Räddningstjänstens personal kan vid dessa tillfällen medverka idet prehospitala akuta omhändertagandet av kritiskt sjuka patienter I dessa insatser kan ingå första hjälpen åtgärder som kan utföras i enlighet med gällande lagstiftning. Vidare har den nya lagen om skydd mot olyckor gällande ansvaret för transporter i terräng förtydligats. Landstingen har i och med ansvaret för hälso- och sjukvården även ansvar för de transporter som är förenade med åtagandet. Detta framgår även i Hälso- och sjukvårdslagen 6§.
3. Avtalstid
Avtalstiden omfattar perioden 2005-01-01 – 2005-12-31 med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Sägs avtalet inte upp senast sex månader innan avtalsperiodens slut, fortsätter det att gälla med ett år i taget.
4. Omfattning
Transporter i terräng:
Räddningstjänsten åtar sig att utföra transport av sjuk/skadad i terräng vid såväl larm om räddningstjänst som IVPA/sjukdomslarm. Med ”terräng” avses förutom land även öppet och isbelagt vatten. Transport av skadade från riskområde eller transport från fartyg omfattas ej av detta avtal. Transporten sker normalt i samverkan med ambulans- eller sjukvårdspersonal och slutar i anslutning till plats där ambulans eller annat sjuktransportfordon finns.
IVPA/Sjukvårdslarm:
SOS Alarm kan i samband med ett ambulanslarm, bedömt som prio-1 larm, samtidigt larma ut räddningstjänsterna ingående i detta avtal, om SOS bedömer;
-att patienten har akuta, livshotande symtom såsom svår andningspåverkan, medvetslöshet, skada med risk för cirkulationspåverkan och/eller bröstsmärta/hjärtstopp samt
-att räddningstjänstens insats medför en reell tidsvinst, (mer än 20 minuter), för det medicinska omhändertagandet av patienten.
-att räddningstjänsten håller en sådan anspänningstid och kompetens att den kan påverka det medicinska slutresultatet.
SOS Alarms bedömningar baseras på landstingets anvisningar samt Svenskt Index för akutmedicinsk larmmottagning.
Insatser inom särskilt boende, (sjukvårdsinrättning) görs undantagsvis, tex. då personal där särskilt ber om eller behov av sjukvårdsutrustning/defibrillator föreligger.
5. Ersättning
Transporter i terräng: Landstinget ersätter Räddningstjänsten för de faktiska kostnader som är förenade med transporten och den bemanning som krävs i det enskilda fallet. Som grund för ersättningen ligger den rikstäckande taxa som fastställs av Larmtjänst AB tillsammans med Räddningstjänsternas taxa för fordon och båtar. Se bilaga.
Sjukvårdslarm/IVPA Se bilaga
Kostnaderna faktureras landstinget efter varje uppdrag och specificeras med tidpunkt och plats för händelsen, fasta kostnader, antal mantimmar nödvändiga för insatsen samt utnyttjade transportmedel.
6. Ansvarsförhållanden
SOS Alarm bedömer behovet av och ansvarar för utalarmering.
Räddningstjänsten:
Utryckning sker under förutsättning att beredskapen så medger och att aktuell styrka inte är upptagen av annan utryckning.
Insatsen sker med, i ordinarie fall, två brandmän från närmaste/lämplig brandstation direkt vid den drabbade.
Den räddningstjänstpersonal som deltar i verksamheten skall ha utbildning enligt nedan och erhållit personlig delegation från ambulansöverläkaren i Gävleborgs län för att utföra behandling med syrgas och defibrillator. Det senare åtagandet gäller i den takt utbildning och defibrillator införs i verksamheten.
Vid sjukvårdslarm/IVPA kan räddningstjänstens personal vid behov påbörja det prehospitala akuta omhändertagandet av patienten och utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter. Räddningstjänstens personal är då hälso- och sjukvårdspersonal, underställs Socialstyrelsens tillsyn och tystnadsplikt (se pkt 11)gäller.
Räddningstjänstens personal skall vid behov kunna:
-ge första hjälpen omfattande andning, blödning och chock enligt utfärdade behandlingsdirektiv.
-ge hjärt-lungräddning med enkla hjälpmedel
-ge syrgas i takt med utbildning och defibrillatorer införs i verksamheten, utföra halvautomatisk defibrillering. Ansvarar för att vid varje insats dokumenteras (=journal föres se nedan)
Personal från räddningstjänsten som deltagit i sjukvårdsuppdrag hänvisar till behandlande läkare eller/och Ambulansöverläkaren/ambulanspersonalen vid förfrågan från media eller allmänhet.
Räddningstjänsten ansvarar för att de fordon/båtar som används i samband med sjuktransporten uppfyller gällande säkerhetskrav.
Räddningstjänsten tillhandahåller vid behov erforderlig säkerhetsutrustning (exempelvis skoterhjälm och flytväst) till landstingets personal som medföljer transporten.
7. Utbildning
Personal från räddningstjänsten som deltar i verksamheten skall ha genomgått Räddningsverkets Grundkurs för räddningstjänst och ha 40 timmars sjukvårdsutbildning enligt Räddningsverkets läroplan eller motsvarande utbildning.
Därutöver skall personal som deltar i verksamheten genomgå en kompletteringsutbildning för sjukvårdslarm och ha avlagt kunskapsprov. Landstinget Gävleborg, Ambulanssjukvården, ansvarar för utbildningens utformning, genomförande. PHTLS basic är önskvärd för delar av räddningstjänstens personal vid insats trafikolyckor.
Vidare ska årligen mist en repetitionsutbildning /övning genomföras inom räddningstjänstens utbildnings och övningsprogram i vilken det ingår test/kunskapskontroll. Ambulanssjukvården deltar med instruktör i repetitionsutbildningen. Landstinget Gävleborg svarar för ambulansens instruktörskostnader. Räddningstjänsten för svarar för sin personals kostnader samt eventuella lokalkostnader.
8. Utrustning
Förbrukningsmaterial genom ambulanssjukvårdens försorg.
All medicinsk teknisk utrustning inköps och kontrolleras via ambulanssjukvården och landstingets Medicinsk/Tekniska avdelning för godkännande och kvalitetskontroll men fakturamottagare enlig överenskommelse tills vidare.
Räddningstjänsten ansvarar för att lämpligt fordon med utrustningen finns tillgänglig samt att räddningstjänstens personal har för ändamålet lämplig personlig utrustning.
Personlig utrustning för ändamålet svarar räddningstjänsten för till sin egen personal samt i förekommande fall vid transporter, se ovan, även för viss skyddsutrustning till medföljande ambulanspersonal.
9. Dokumentation
Räddningstjänstens personal dokumenterar sina åtgärder och observationer vid samtliga ambulansuppdrag i särskild journalhandling. Denna bifogas ambulansjournalen varvid informationen kommer med i sjukvårdens patientjournal. Om dokumentationen av någon anledning inte kan överlämnas till utryckande ambulanspersonal skickas den snarast till Gävle Sjukhus, Ambulanssjukvården.
Ambulanssjukvården svarar för genomgångar,uppföljningar, utvärderingar samt därtill hörande statistik.
10. Sekretess
Verksamheten omfattas av bestämmelserna i sekretesslagen (1980-100) kapitel 7 §1
11. Ansvar, Uppföljning och Utvärdering
Ambulansöverläkaren i Gävleborg ansvarar för de personliga delegeringarna och den medicinska tillsynen för räddningstjänsten och dess personal med hjälp av utbildningsledare samt/och av ambulanssjukvårdens kvalitetsansvarige. Ambulansöverläkaren ansvarar även för utarbetande av rutiner för återföring/uppföljning av uppdrag samt för medicinsk tillsyn och utvärdering av verksamheten. En årlig revision och därefter verksamhetsberättelse upprättas och delges parterna genom Ambulansöverläkarens försorg.
12. Kontaktpersoner
Landstinget, Peter Bergh, Räddningstjänsten, Mats Granath.
13. Tvist
Tvist med anledning av denna överenskommelse skall i första hand avgöras av Landstinget och Räddningstjänsten. Om parterna ej kan enas hänskjuts frågan till berörd politisk nivå.
Detta avtal är upprättat i ett originalexemplar som förvaras hos Gävleborgs läns landsting. Respektive kommun/förbund erhåller kopia.
Gävle den 22 december 2004
Peter Bergh
Verksamhetschef
Ambulanssjukvården Gävleborg
Mats Granath
Räddningschef
Gästrike räddningstjänstförbund
Om IVPA, I Väntan På Ambulans vid räddningstjänsten.